Att slita som ett djur

Idag var jag och flyttstädade i min förra lägenhet. Det var lättare sagt än gjort. Hon som har lägenheten har nämligen kort meddelat att alla hennes möbler skulle slängas, men hon behagade inte göra det själv. Så jag och min forna kombo gick upp och ned för trapporna med tunga bord och hyllor och fyllde grovsoprummet till taket.

Jag var sjukt rädd för bastning. En liten detalj som ingen pratar om i samband med fler privatvärdar och bostadsrätter är att det blir mycket svårare att slänga grejer i grovsoprummet. Så fort man kastar en hylla så är någon spetsfundig typ där och skäller på att man sabbar allt och att grovsoprummet inte är till för sådana grejer. Detta blir ju inte minst en klassfråga då det snabbt visar sig vara de utan bil som hamnar i trubbel på grund av privatvärdarnas/bostadsrättsföreningarnas snikenhet.

Men som tur var så var en ”entrepenör” snabbt ute och plockade ut de grejer vi ställde i grovsoprummet och ställde i sitt källarförråd, det var ju finfina möbler, och vi unnade honom hans intjänade hacka då det bara minskade vår risk för bastning.

En så jävla sjuk bostadspolitik, att man ska behöva flänga som ett fån dag ut och dag in samtidigt som tiotusentals lägenheter står tomma.

Nåväl. Jag är ganska glad idag ändå.

Trams i Flamman

Idag läste jag Flamman, som jag på sista tiden tyckt blivit en trevligare och trevligare tidning.

Men när jag kom till denna artikel, av Kalle Holmkvist, så baxnade jag. Först funderade jag på att skriva en insändare, men då jag antar att Kalle är en typisk mediaråtta som googlar sitt namn var dag så antar jag att han läst denna bloggpost inom kort.

Kalle börjar med att reflektera över ett SUF-klistermärke där det står Tjuvar! Detta är ett arbetarklassområde. Stjäl inte från era egna. Själv tycker jag att att klistermärket är bra som fan.

Visst, otillräckligt, då det andas en väldigt fyrkantig syn på arbetarklassen. Men som propaganda är det storartat – det pekar på ett faktiskt problem i klasskampen i allmänhet och förorten i synnerhet, att arbetare vänder sin frustration mot varandra. Man lever nära en fruktansvärd ravin, alltid nära att trilla i, och de som ramlar i den hamnar ofta i destruktiva beteenden. Det klistermärket pekar på är att klassmässig självdestruktivitet inte är att föredra nåongstans, när du inte ser nån annan utväg ut än inbrott och rån, ge dig då för fan inte på folk i samma situation – det finns folk som bättre förtjänar din ilska.

Kalle drar dock två andra fantastiska slutsatser av klistermärkets budskap:

1. Att SUF gillar stöld i allmänhet, bara det inte pågår i ens eget kvarter (vilket enligt Kalle bryter mot klassisk arbetarmoral, som frilansjournalist har han väl läst en och annan bok om ”den skötsamma arbetaren” och dragit slutsaten att denna dominerar lika mycket i verkligheten som i SAPs propaganda).

2. SUF är medelklassungdomar. Denna slutsats drar han på basis av att klistermärket satt uppe i ett medelklassområde.

Efter denna inledning kommer Kalle till sitt egentliga spörsmål: klass. Klistermärkesbetraktelsen var bara en inledning, för att visa att Kalle inte tänker i svartvita termer. Det fantastiska är hur motsägelsefull han på grund av detta drag blir. Han börjar artikeln med att prata om en medelklassvänster som enligt honom gapar om klass utan att veta vad det innebär, och avslutar sin artikel med att orera om vad arbetarklassen egentligen är (inte är det kommunalbyråkraternas barn i alla fall, säger frilansjournalisten).

Svagheterna med artikeln är huvudsakligen: 1) Kalle har en dubbelt så fyrkantig och verklighetsfrånvänd syn på klass än de han beskyller för att ha det (SUF Sthlm är för övrigt vad jag vet en av de mest proletära vänsterorganisationerna i Sthlm, vilket jag inte tror på grund av klistermärkesstudier utan på grund av att jag känner dem). 2) Kalle visar upp en stinkande skötsamhetsmoral som han tillskriver hela arbetarklassen av den enda anledning att han hyser den själv, och därur härleder han att alla som inte hyser denna moral knappast kan vara arbetare – logik någon?

Egentligen kan man ifrågasätta varför jag tar mig tid att känga politikerpajaser. Nåväl, gjort är gjort

————————————————————————

Trevligt i bloggdjungeln: Petter bashar liberaler, VSF-bloggen har tre bra uppdateringar och sist men inte minst redogör Autonoma kärnan för var rättvisa egentligen innebär.

Orkar man ens sucka?

Så vårdförbundet skrev på ett pissavtal. Det var väl vad samtliga hyfsat nykra revolutionärer hade på känn.

Tyvärr så är det inte ens särskilt lätt att som vanligt börja skrika om sossesvinens svek. Inte för att de inte svikit. Det har dem, utan tvekan, då de förhalat strejken och egentligen aldrig siktat på seger. Men för att utsikterna för något annat egentligen aldrig var på dagordningen:

*Kommunerna har i princip inga stålar att höja lönerna med.

*Det är de låga lönerna i vårdsektorn som helhet som sabbar så mycket för arbetarklassens kampförmåga, inte primärt sjuksköterskornas.

Dessa omständigheter gör att kämpande sjuksyrror i princip står inför en helt omöjlig situation. Det är inte konstigt att sådana kampformer som massuppsägningar diskuterats. Det är inte alls främmande för mig.

Det känns som att vårdfackets hopplösa läge är ett utmärkt exempel på arbetarklassen i västs situation generellt sett. I princip alla ”klassiska” vapen är av en eller anledning borttagna från arsenalen. Från situation till situation står de kämpande kollektiven och trampar utan några visioner på hur de kan uppnå verkliga segrar.

De refomistiska vänsteristerna ropar på att vi måste tänka mindre på strejker och mer på politiska krav på högre skatter – tillbaks till politiken är den enda lösningen. De revolutionära vänsteristerna ropar på mer militanta och aktivistiska strejker – kommunråttorna kanske inte hade varit lika kaxiga om deras sammanträden blockerats och så vidare.

Båda lägren har poänger, utan tvekan, men jag tror att vi måste våga hoppas på något helt nytt. Något som verkligen får de jävlarna att sätta kaffet i vrångstrupen.

Fin bild

Denna bild är enligt mig mycket trevlig. Men den är lite missvisande. Den utmålar kapitalisten som att han kan kontrollera kapitalet, när han i själva verket är lika kontrollerad av värdets behov av att förmera sig som någon annan.

Hegel, klapp klapp klapp, Hegel…

Jag börjar bli riktigt riktigt jävla trött på den där Hegel. Nu har jag ägnat mig åt honom i ett halvår och jag har fortfarande inte förstått hälften av vad han säger.

Snart ska jag ge mig i kast med Logiken ännu än gång. Här är lite anteckningar:

Vara – verkligheten-i-sig. Här är en sak vad den är och inte vad den inte är.

Väsen – verkligheten-för-sig. Här är en sak endast vad den är i relation med någonting annat.

Begreppet – verkligheten-i-och-för-sig. Här är en sak vad den är och inte vad den inte är, genom att ha relaterats till någonting annat och återvänt till sig själv.

Frågan jag ställer mig är varför väsendet inte kan inkorporera varat. Varför är väsendet bara ”för-sig” och inte  ”i-sig”? Jag tror jag får läsa om det avsnittet, en eller ett par gånger.

Livet är en fest.

Lustigt. I flera år har jag varit långt ifrån nån partykille. Sen typ gymnasiet så har jag mycket ofta föredragit en god bok i hemmets trygga famn före att befinna mig ute på nån klubb och svettas.

Men på sistone har jag festat riktigt mycket, märker jag när jag tar mig en titt i backspegeln. Både denna och förra helgen har det varit fest båda kvällarna. Nåväl, till det väsentliga, min uppsalavisit.

Jag och Cocosbollen anlände till ärans och hjältarnas stad vid sextiden. Då började vi vår besök med att helt ogenerat äte kopiösa mängder Thaimat.  Sedan gick vi och drällde en stund. Sen gick vi till vad vi trodde var Pride – en scen där Veronika Di Maggio stod och skrålade någon slagdänga av något slag. Men vi insåg snabbt att jippot inte hade med Pride att göra. Då letade vi upp den lokal där festivalen var tänkt att äga rum, men där var det inte lite lamt, så vi inledde en ny drällseans. Denna blev dock inte långvarig då vi hookade upp med trevligt folk på en trevlig krog.

Påföljande krogbesök blev ett av mina blötaste nånsin tror jag. Det var ölkannornas fel, det var svårt att kontrollera intaget när tillgången var till synes obegränsad.

Sedan drog vi till den stora Pridefesten, som enligt mig var lite väl lam. Sedan åkte jag ut till Gottsunda med taxi en sväng för att därefter gå tillbaka in i stan. Klockan halv åtta var jag i säng. Trött men lycklig.

Oj vad besökare!

Oj vad besökare man haft på sistone. Mellan 50 och 150 unika varje dag.
Synd att jag inte hinner blogga så mycket de kommande dagarna. Jag kan dock garantera en hel del smaskigt den kommande tiden. Eller tja, det blir väl det vanliga, hata borgarklassen och dess lakejer och så vidare.

Imorgon ska jag åka till Uppsala Pride. Inte för att jag är särskilt queer, men för att jag misstänker att det kommer bli sjukt kul. Uppsala pride har blivit hårt kritiserat för att det är för mycket politik och för lite knull och knark på dagordningen.

Inte för att jag gillar hippies, men fy fan vilken slemmig kritik mot festivalen. Den internationella bögrörelsen började gå framåt för att den tog politiska initiativ, satte dagordningen i debatten, tog över utrymmen med grovt våld. Att det blivit mer debatt på dagordningen kan bara ses som en liten men positiv tillbakagång mot rörelsens ursprung: en revolutionär rörelse.

Om jag inte får dansa så är det inte min revolution, är ett populärt talesätt. Men får jag inte göra revolution ser jag inte direkt nån poäng med att dansa.

Så nu får det vara slutsvamlat för idag.

Miljösvinen svek vänstern.

Det var ju fruktansvärt mycket att prata om.

Anna Lena Lodenius knep

På den senaste tiden har de s k ”kålsuparjournalisterna” – ni vet gänget som säger att aktiva antirasister är samma sak som nazister – fått sig ett par välbehövliga kängor. Deras artiklar bygger inte på någon vidare research (Anna Lena Lodenius har t.ex gjort sig känd för att googla till sig till sitt källmaterial) och de drar sig inte för att sammarbeta med nynazister.

Hur svarar då exempelvis Anna Lena Lodenius på denna kritik? Jo hon skriver ytterligare några rader om hur onda AFA är. Jag är anklagad för att vara google-journalist, men titta på detta citat, det visar ju på att AFA är våldspsykopater! Hur kan jag vara google-journalist när jag letar fram sådant späckat material som hur AFA använder sig av järnror? Är greppet.

Det jag stör mig på är egentligen inte att dessa pengakåta låtsasjournalister försöker tjäna storkovan på att smutskasta en rörelse de genuint hatar. Medievärlden är ju trots allt endast ett extremt uttryck för ett samhälle där kapitalackumulationen gått så långt att den blivit till bild. När manipulation blivit en central del av livet är det svårt att inte syssla med det – och varför då inte passa på att trycka till de man hatar?

Men det som stört mig är att clownerna faktiskt lyckats lura sig själva. Själv kommer jag på mig dagligen med att spela med i det kapitalavspeglande skådespelet – men då blir jag äcklad av mig själv. Clownerna däremot tänker fullt ärligt att de gjort något bra för mänskligheten. De har härdats av perversioner till den grad att de glömt bort hur separerade de egentligen är från alla former av rimligt liv.

Vill avsluta med att tipsa om autonoma kärnans visa betraktelser.

Marx och dialektiken, del 1

Jag tänkte börja en liten artikelserie om Marx dialektik. Detta för att begreppet förvirrar mig något så in i helvete.

Jag tänkte börja med att slå fast att den hyfsat vanliga uppfattningen i den analytiska filosofin, att det viktigaste hos Marx inte har med Hegels dialektik att göra, är gruvligt fel.

Denna åsikt innehas bland annat av Bertram Russel och Anders Wedberg.

Dessa herrar resonerar som så, att Marx är ju trots allt upphov till en massa trevligt såsom kritiken av kapitalistisk rovdrift, men att han befattade sig med den gamla räven Hegel inte kan ha varit särskilt viktigt.

Russel säger att Marx viktigaste inspiration var att få höra om hur det var att jobba på englands fabriker (detta var mitten av 1800-talet). Detta finns det givetvis ett korn av sanning i – Marx drevs onekligen på av ett djupt klasshat. Men det är också så fel att tro att man förstå Marx på djupet och blunda för hegelianen Marx.

Teorin om värdet är nämligen i mångt och mycket uppbyggd på det dialektiska sätt som Hegels Logiken är. Varan kan ses som värdet-i-sig (att jämföra med Hegels vara), pengarna kan ses som värdet-för-sig (att jämföra med Hegels väsen) och kapitalet (P-V-P’) kan ses som värdet-i-och-för-sig (att jämföra med hegels begreppet).