Skådespelets utsida

Idag läste jag om en intervju med Roland Simon i riff-raff.

Där presenterar han enligt mig en kort och intressant kritik av situationisterna. Att å ena sidan pekade situationisterna på ett skådespel som genomsyrade alla mänskliga relationer och som inte på något sätt var en “illussion”. Men å andra sidan så utgick de i sin praktik från att skådespelet var en bräcklig yta som kunde spräckas hål på.

Denna bristningspunkt demonstreras av Debords oförmåga att knyta ihop sin skådespelsteori. Han försöker alltid säga att skådespelet inte är en mask, att det inte är en illusion, att det är verkligt. Men var kan vid det laget överskridandet (revolutionen) uppnås? Enligt min åsikt är det detta problem som Debord brottas med genom hela Skådespelssamhället. Därför att inom skådespelsteorin finns det en teori som vi skulle kunna kalla vulgär, illusionsteorin. Detta angreppssätt representerades av Vaneigem, Theo Frey och Jean Garneau och är inte den skådespelsteori som vi finner i Debords bok. Detta är hela hans problem: Debord vill inte göra skådespelet till en mask eller enillusion. Men i verkligheten var den teori enligt vilken SI fungerade i praktiken den vulgära teori.

En intressant utväg för situationisterna vore att undersöka huruvida skådespelet, trots sin förmåga att tränga igenom alla sociala relationer (trots sin verklighet), har en utsida.

Jag råkar veta att det finns en artikel i följande tidskrift, med namnet “Den spektakulära varuekonomin”, som berör just detta utifrån en läsning av de mest centrala situ-texterna. Tyvärr har jag inte läst artikeln och har ej heller hittat den på nätet. Den dagen jag får tag på den ska jag sluka den på två röda.

Tills dess får jag väl försöka lösa gåtan på egen hand.