Förra veckan var jag på en paneldebatt om analytisk och kontinental filosofi.
Det som gör frågan så jävulskt intressant är att båda lägrena är så hopplösa på något sätt. Analytikerna försöker metodiskt ringa in lösningar på problem på ett sätt som jag inte kan identifiera mig med. Exempelvis den positivistiska diskursen ”medvetandefilosofi”. Denna diskuterar hur en hjärna kan skapa ett medvetande på ett sätt som är så banalt att jag ibland tror att diskursen är ett skämt. Den rimliga tesen att människan utvecklat medvetande för att hon är det enda djuret som konfronteras med sin egen livsaktivitet verkar ha gått dem helt förbi.
Å andra sidan är jag inte nöjd med de kontinentala filosoferna heller. Alldeles för postmoderna för min smak. Exempelvis sade kontinentalfilosofen någon gång att ”det handlar inte om att jag ska ge svar på frågan, det handlar om att hålla diskussionen vid liv och omformulera problemet”. Jag kan inte förstå hur en så imponerande tänkare kan säga något så svagt, för att inte säga slappt.
En annan intressant aspekt av det kontinentala lägret är att det verkar ha gått från att syssla med naiv metafysisk spekulation till att vara fullkomligt livrädd för att syssla med alla former av ontologi (vad är för övrigt skillnaden på ontologi och metafysik – lär mig, någon upplyst!?).
Ja kort sagt så tycker jag de båda stora filosofiska traditionerna är djupt problematiska. Jag ställer mig dock försiktigt på den kontinentala traditionens sida av den enkla anledningen att jag tycker att det är så fegt av analytikerna att inte se sig själv som en filosofisk tradition (dom är bara förnuftiga resonemangsapparater som arbetar sig fram till Svaren, jojo) – vilket humbug! Hellre då att man erkänner sig vara en del av ett läger, hur obekväm man än må vara med det, och leva ut alla dess svårigheter.
Länktips: Det mest kreativa missförståndet i filosofins historia
