Jag tänkte börja en liten artikelserie om Marx dialektik. Detta för att begreppet förvirrar mig något så in i helvete.
Jag tänkte börja med att slå fast att den hyfsat vanliga uppfattningen i den analytiska filosofin, att det viktigaste hos Marx inte har med Hegels dialektik att göra, är gruvligt fel.
Denna åsikt innehas bland annat av Bertram Russel och Anders Wedberg.
Dessa herrar resonerar som så, att Marx är ju trots allt upphov till en massa trevligt såsom kritiken av kapitalistisk rovdrift, men att han befattade sig med den gamla räven Hegel inte kan ha varit särskilt viktigt.
Russel säger att Marx viktigaste inspiration var att få höra om hur det var att jobba på englands fabriker (detta var mitten av 1800-talet). Detta finns det givetvis ett korn av sanning i – Marx drevs onekligen på av ett djupt klasshat. Men det är också så fel att tro att man förstå Marx på djupet och blunda för hegelianen Marx.
Teorin om värdet är nämligen i mångt och mycket uppbyggd på det dialektiska sätt som Hegels Logiken är. Varan kan ses som värdet-i-sig (att jämföra med Hegels vara), pengarna kan ses som värdet-för-sig (att jämföra med Hegels väsen) och kapitalet (P-V-P’) kan ses som värdet-i-och-för-sig (att jämföra med hegels begreppet).
