Livet är en fest.

Lustigt. I flera år har jag varit långt ifrån nån partykille. Sen typ gymnasiet så har jag mycket ofta föredragit en god bok i hemmets trygga famn före att befinna mig ute på nån klubb och svettas.

Men på sistone har jag festat riktigt mycket, märker jag när jag tar mig en titt i backspegeln. Både denna och förra helgen har det varit fest båda kvällarna. Nåväl, till det väsentliga, min uppsalavisit.

Jag och Cocosbollen anlände till ärans och hjältarnas stad vid sextiden. Då började vi vår besök med att helt ogenerat äte kopiösa mängder Thaimat.  Sedan gick vi och drällde en stund. Sen gick vi till vad vi trodde var Pride – en scen där Veronika Di Maggio stod och skrålade någon slagdänga av något slag. Men vi insåg snabbt att jippot inte hade med Pride att göra. Då letade vi upp den lokal där festivalen var tänkt att äga rum, men där var det inte lite lamt, så vi inledde en ny drällseans. Denna blev dock inte långvarig då vi hookade upp med trevligt folk på en trevlig krog.

Påföljande krogbesök blev ett av mina blötaste nånsin tror jag. Det var ölkannornas fel, det var svårt att kontrollera intaget när tillgången var till synes obegränsad.

Sedan drog vi till den stora Pridefesten, som enligt mig var lite väl lam. Sedan åkte jag ut till Gottsunda med taxi en sväng för att därefter gå tillbaka in i stan. Klockan halv åtta var jag i säng. Trött men lycklig.