Så vårdförbundet skrev på ett pissavtal. Det var väl vad samtliga hyfsat nykra revolutionärer hade på känn.
Tyvärr så är det inte ens särskilt lätt att som vanligt börja skrika om sossesvinens svek. Inte för att de inte svikit. Det har dem, utan tvekan, då de förhalat strejken och egentligen aldrig siktat på seger. Men för att utsikterna för något annat egentligen aldrig var på dagordningen:
*Kommunerna har i princip inga stålar att höja lönerna med.
*Det är de låga lönerna i vårdsektorn som helhet som sabbar så mycket för arbetarklassens kampförmåga, inte primärt sjuksköterskornas.
Dessa omständigheter gör att kämpande sjuksyrror i princip står inför en helt omöjlig situation. Det är inte konstigt att sådana kampformer som massuppsägningar diskuterats. Det är inte alls främmande för mig.
Det känns som att vårdfackets hopplösa läge är ett utmärkt exempel på arbetarklassen i västs situation generellt sett. I princip alla ”klassiska” vapen är av en eller anledning borttagna från arsenalen. Från situation till situation står de kämpande kollektiven och trampar utan några visioner på hur de kan uppnå verkliga segrar.
De refomistiska vänsteristerna ropar på att vi måste tänka mindre på strejker och mer på politiska krav på högre skatter – tillbaks till politiken är den enda lösningen. De revolutionära vänsteristerna ropar på mer militanta och aktivistiska strejker – kommunråttorna kanske inte hade varit lika kaxiga om deras sammanträden blockerats och så vidare.
Båda lägren har poänger, utan tvekan, men jag tror att vi måste våga hoppas på något helt nytt. Något som verkligen får de jävlarna att sätta kaffet i vrångstrupen.
