Just nu lyssnar jag på Broder Daniel sataniskt fina låt When we were winning.
Jag minns när jag tog till mig låten för första gången, vintern 2005-2006. Låtraderna slog mig som en slägga i mellangärdet.
Där satt man med sina 22 pissår och var redan slagen, och undrade var segerkänslan tog vägen. För bara någon tid sen hade man ju marscherat fram på gatorna, som kungar, det var innan nederlaget. Det är så svårt att se, hur man faktiskt kunde ånga på sådär, och faktiskt vinna. Samhällets samlade ruttenhet stod emot en, men man gick framåt. Den tiden framstår som ett töcken, men jag minns. Det var på den tiden vi vann.
När jag tog till mig låten var den som skriven för mitt liv. Jag levde en så meningslös tillvaro man möjligtvis kunde leva. Mina vänner var deprimerade eller arbetslösa, världen behövde dem inte. Men vi var fortfarande så unga, hatiska och säkra på vad vi tyckte. Vi snackade, umgicks, började brinna hett igen, gjorde ett nytt försök. Plöstligt började saker hända igen.
Oh it’s in the air at night
There is a wind coming in
The days dying
Oh it’s so beautiful
There’s something happening somewhere
I take the bus into town
All I see is laughing
And we are winning
Ytterligare några år senare tänker jag tillbaks på en tid då vi gjorde uppror mot att förstelnas mot bakgrund av något förgånget. Nu är jag här igen, tittar på en romantiserad bild av en serie händelser. Jag kan inte låta denna bild definiera mig, men hur skall jag undslippa det? Jag kommer bara på en lösning.
