Karriärister – en fiendeförklaring.

Igår hade jag att göra med något så vidrigt som tvättäkta karriärister. Då pratar jag inte om människor inom vänstern som tar det bäst betalda jobbet dom kan få tag på (vem gör inte det?) utan jag pratar om människor som ytterst medvetet kuppar sig till makten i en organisation med en enda agenda – att främja sin karriär i samhällets toppskikt.

Fy fan vad det äcklar mig. Jag såg dem står där och orera om demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde. Alla visste att dom ljög, ändå fick dom prata, prata timme ut och timme in.

Det fick mig i alla fall att upptäcka en positiv sak hos mig själv. Jag må vara mycket dumt, men jag är fan ingen karriärist. Jag skulle inte kunna ta ett uppdrag där jag konsekvent valde att inte gå in i konfrontation bara för att jag var rädd för min karriär. Jag tänker inte någonstans att ett välbetalt jobb långt upp i någon byråkrati eller sossenämnd är lockande.

Jag brukar inte vara särskilt arg på karriärister då jag mycket mycket sällan har med dem att göra. Men att se mitt framför ögonen hur de tar över en organisation med en enda tanke, framtida pengaklirr, gör mig riktigt provocerad.

Det glädjer mig att saker och ting kommer att förändras mycket fort, mycket snart. Då kan de sitta där i sina fotöljer och gnissla tänder.