Orkar man ens sucka?

Så vårdförbundet skrev på ett pissavtal. Det var väl vad samtliga hyfsat nykra revolutionärer hade på känn.

Tyvärr så är det inte ens särskilt lätt att som vanligt börja skrika om sossesvinens svek. Inte för att de inte svikit. Det har dem, utan tvekan, då de förhalat strejken och egentligen aldrig siktat på seger. Men för att utsikterna för något annat egentligen aldrig var på dagordningen:

*Kommunerna har i princip inga stålar att höja lönerna med.

*Det är de låga lönerna i vårdsektorn som helhet som sabbar så mycket för arbetarklassens kampförmåga, inte primärt sjuksköterskornas.

Dessa omständigheter gör att kämpande sjuksyrror i princip står inför en helt omöjlig situation. Det är inte konstigt att sådana kampformer som massuppsägningar diskuterats. Det är inte alls främmande för mig.

Det känns som att vårdfackets hopplösa läge är ett utmärkt exempel på arbetarklassen i västs situation generellt sett. I princip alla ”klassiska” vapen är av en eller anledning borttagna från arsenalen. Från situation till situation står de kämpande kollektiven och trampar utan några visioner på hur de kan uppnå verkliga segrar.

De refomistiska vänsteristerna ropar på att vi måste tänka mindre på strejker och mer på politiska krav på högre skatter – tillbaks till politiken är den enda lösningen. De revolutionära vänsteristerna ropar på mer militanta och aktivistiska strejker – kommunråttorna kanske inte hade varit lika kaxiga om deras sammanträden blockerats och så vidare.

Båda lägren har poänger, utan tvekan, men jag tror att vi måste våga hoppas på något helt nytt. Något som verkligen får de jävlarna att sätta kaffet i vrångstrupen.

Fin bild

Denna bild är enligt mig mycket trevlig. Men den är lite missvisande. Den utmålar kapitalisten som att han kan kontrollera kapitalet, när han i själva verket är lika kontrollerad av värdets behov av att förmera sig som någon annan.

Hegel, klapp klapp klapp, Hegel…

Jag börjar bli riktigt riktigt jävla trött på den där Hegel. Nu har jag ägnat mig åt honom i ett halvår och jag har fortfarande inte förstått hälften av vad han säger.

Snart ska jag ge mig i kast med Logiken ännu än gång. Här är lite anteckningar:

Vara – verkligheten-i-sig. Här är en sak vad den är och inte vad den inte är.

Väsen – verkligheten-för-sig. Här är en sak endast vad den är i relation med någonting annat.

Begreppet – verkligheten-i-och-för-sig. Här är en sak vad den är och inte vad den inte är, genom att ha relaterats till någonting annat och återvänt till sig själv.

Frågan jag ställer mig är varför väsendet inte kan inkorporera varat. Varför är väsendet bara ”för-sig” och inte  ”i-sig”? Jag tror jag får läsa om det avsnittet, en eller ett par gånger.

Livet är en fest.

Lustigt. I flera år har jag varit långt ifrån nån partykille. Sen typ gymnasiet så har jag mycket ofta föredragit en god bok i hemmets trygga famn före att befinna mig ute på nån klubb och svettas.

Men på sistone har jag festat riktigt mycket, märker jag när jag tar mig en titt i backspegeln. Både denna och förra helgen har det varit fest båda kvällarna. Nåväl, till det väsentliga, min uppsalavisit.

Jag och Cocosbollen anlände till ärans och hjältarnas stad vid sextiden. Då började vi vår besök med att helt ogenerat äte kopiösa mängder Thaimat.  Sedan gick vi och drällde en stund. Sen gick vi till vad vi trodde var Pride – en scen där Veronika Di Maggio stod och skrålade någon slagdänga av något slag. Men vi insåg snabbt att jippot inte hade med Pride att göra. Då letade vi upp den lokal där festivalen var tänkt att äga rum, men där var det inte lite lamt, så vi inledde en ny drällseans. Denna blev dock inte långvarig då vi hookade upp med trevligt folk på en trevlig krog.

Påföljande krogbesök blev ett av mina blötaste nånsin tror jag. Det var ölkannornas fel, det var svårt att kontrollera intaget när tillgången var till synes obegränsad.

Sedan drog vi till den stora Pridefesten, som enligt mig var lite väl lam. Sedan åkte jag ut till Gottsunda med taxi en sväng för att därefter gå tillbaka in i stan. Klockan halv åtta var jag i säng. Trött men lycklig.

Oj vad besökare!

Oj vad besökare man haft på sistone. Mellan 50 och 150 unika varje dag.
Synd att jag inte hinner blogga så mycket de kommande dagarna. Jag kan dock garantera en hel del smaskigt den kommande tiden. Eller tja, det blir väl det vanliga, hata borgarklassen och dess lakejer och så vidare.

Imorgon ska jag åka till Uppsala Pride. Inte för att jag är särskilt queer, men för att jag misstänker att det kommer bli sjukt kul. Uppsala pride har blivit hårt kritiserat för att det är för mycket politik och för lite knull och knark på dagordningen.

Inte för att jag gillar hippies, men fy fan vilken slemmig kritik mot festivalen. Den internationella bögrörelsen började gå framåt för att den tog politiska initiativ, satte dagordningen i debatten, tog över utrymmen med grovt våld. Att det blivit mer debatt på dagordningen kan bara ses som en liten men positiv tillbakagång mot rörelsens ursprung: en revolutionär rörelse.

Om jag inte får dansa så är det inte min revolution, är ett populärt talesätt. Men får jag inte göra revolution ser jag inte direkt nån poäng med att dansa.

Så nu får det vara slutsvamlat för idag.

Miljösvinen svek vänstern.

Det var ju fruktansvärt mycket att prata om.

Anna Lena Lodenius knep

På den senaste tiden har de s k ”kålsuparjournalisterna” – ni vet gänget som säger att aktiva antirasister är samma sak som nazister – fått sig ett par välbehövliga kängor. Deras artiklar bygger inte på någon vidare research (Anna Lena Lodenius har t.ex gjort sig känd för att googla till sig till sitt källmaterial) och de drar sig inte för att sammarbeta med nynazister.

Hur svarar då exempelvis Anna Lena Lodenius på denna kritik? Jo hon skriver ytterligare några rader om hur onda AFA är. Jag är anklagad för att vara google-journalist, men titta på detta citat, det visar ju på att AFA är våldspsykopater! Hur kan jag vara google-journalist när jag letar fram sådant späckat material som hur AFA använder sig av järnror? Är greppet.

Det jag stör mig på är egentligen inte att dessa pengakåta låtsasjournalister försöker tjäna storkovan på att smutskasta en rörelse de genuint hatar. Medievärlden är ju trots allt endast ett extremt uttryck för ett samhälle där kapitalackumulationen gått så långt att den blivit till bild. När manipulation blivit en central del av livet är det svårt att inte syssla med det – och varför då inte passa på att trycka till de man hatar?

Men det som stört mig är att clownerna faktiskt lyckats lura sig själva. Själv kommer jag på mig dagligen med att spela med i det kapitalavspeglande skådespelet – men då blir jag äcklad av mig själv. Clownerna däremot tänker fullt ärligt att de gjort något bra för mänskligheten. De har härdats av perversioner till den grad att de glömt bort hur separerade de egentligen är från alla former av rimligt liv.

Vill avsluta med att tipsa om autonoma kärnans visa betraktelser.

Marx och dialektiken, del 1

Jag tänkte börja en liten artikelserie om Marx dialektik. Detta för att begreppet förvirrar mig något så in i helvete.

Jag tänkte börja med att slå fast att den hyfsat vanliga uppfattningen i den analytiska filosofin, att det viktigaste hos Marx inte har med Hegels dialektik att göra, är gruvligt fel.

Denna åsikt innehas bland annat av Bertram Russel och Anders Wedberg.

Dessa herrar resonerar som så, att Marx är ju trots allt upphov till en massa trevligt såsom kritiken av kapitalistisk rovdrift, men att han befattade sig med den gamla räven Hegel inte kan ha varit särskilt viktigt.

Russel säger att Marx viktigaste inspiration var att få höra om hur det var att jobba på englands fabriker (detta var mitten av 1800-talet). Detta finns det givetvis ett korn av sanning i – Marx drevs onekligen på av ett djupt klasshat. Men det är också så fel att tro att man förstå Marx på djupet och blunda för hegelianen Marx.

Teorin om värdet är nämligen i mångt och mycket uppbyggd på det dialektiska sätt som Hegels Logiken är. Varan kan ses som värdet-i-sig (att jämföra med Hegels vara), pengarna kan ses som värdet-för-sig (att jämföra med Hegels väsen) och kapitalet (P-V-P’) kan ses som värdet-i-och-för-sig (att jämföra med hegels begreppet).

Det är sååååå kul att provocera.

Jag är aldrig ensam, och jag blir lite provocerad av folk som säger att de behöver en vecka ledigt, jag har aldrig tagit en vecka ledigt i hela mitt liv. Och det är därför jag har så svårt att förstå utbrändhet. Jag tror de hittar på! Jag blir galen! Tänk dig själv, hur jag har kunnat jobba och ha tre barn samtidigt … de hittar ju på, det är bara bullshit.

[...]

Vissa familjer har ju helt lobotomerade ungar, det kan du skriva! Då blir folk sura, det är kul.

Linda skugge är den meningslösa varelsens fnitter, hjärtattacken i en hjärtlös värld, sanningen hos osanna villkor. Hon är folkets tjack.

Just idag är jag stark.

Jag tycker mig inte ha haft något vidare flyt på hela våren på många områden. Jag har varit så sönderstressad att jag inte kunnat njuta av det trevliga och varit för slö för att kunna styra upp saker som behöver styras upp.

Men idag har jag haft en förbannat bra dag där jag i mångt och mycket vänt den negativa trenden.
Jag tror det är sjukt viktigt att när man vill välta en koloss så kan man inte bara ta i mer om den verkar sitta fast. Då måste man direkt komma på sig själv med att behöva ett nytt grepp.

Det är därför jag är rätt skeptisk till den nya trenden i den etablerade vänsterns ”nya” strategi – vi ligger i underläge, så vi får spänna musklerna lite mer, verkar vara vägen fram. Att testa nya grepp verkar den inte ha mycket för.

Fast det klart, lite råkraft har väl i vissa fall gått utmärkt att sätta in där de övriga resurserna tryter.

Men men, detta inlägg ska inte handla om vänstern utan om det trevliga i att jag själv tycker mig ha kopplat nån form av grepp på situationen.