Ibland måste man få unna sig och sina kamrater lite självberöm. Ikväll har jag och mitt gäng haft en riktigt bra kväll. Middag, diskussioner om vad vi ska göra i sommar där gränsen mellan politik och övrigt liv är vag utan att det blir flummigt, fotboll, filmvisning och fortsatta diskussioner.
En lärdom från en riktigt grym aktivitet är att man måste varva mellan alla olika moment hos en organisation för att aktiviteterna ska bli meningsfulla. Aldrig tappa tråden åt något håll.
Jag har nu spenderat två hela dagar på rad framför datorn. Det suger ganska friskt faktiskt.
Jag läste precis att Vänsterpartiet har jättelåga opinionssiffror. Fullkomligt ointressant i sig. Men jag noterar att en rad små politikerbrackor har redan uttalat sig i sin uppblåsta roll av åsiktsproducenter. Det som stör mig är att dessa politiker på allvar verkar tro att den skenverklighet de uttalar sig om är identisk med verkligheten som sådan.
Visst är den kapitalistiska ideologin en högst verklig och materiell sak, men den är fortfarande i grunden falsk. Falsk därför att hela dess begreppsapparat står på tvärs mot vad det innebär att vara människa.
Den politiska debatten kommer aldrig att vara något annat än en malström av lögner.
En notering jag har gjort:
Om jag slår upp en tidning från asätarmedia och hittar en artikel om något jag är hyfsat insatt i, så kommer jag med 100% chans att hitta faktafel på i princip varje rad. Det är skrämmande med tanke på att jag ofta köper vad som står i tidningen i frågor som jag inte har någon koll på.
Exakt vad det beror på kan jag inte svara på. Jag antar att det är en kombination av värdenihilism, dumhet och liberal ondska.
Det som dock är desto mer skrämmande är att samma journalister som i princip aldrig får en siffra rätt i sina artiklar, är de största anhängarna av faktumet. Dessa människor tycks på allvar tro att de fakta som strömmar till oss är neutrala, bara man är ”kritisk” inför sin förvärvade kunskap, och att den som samlat mest kunskapsbitar också har bäst perspektiv.
Det är alltså oftast de största lögnhalsarna som hyser denna osmakliga illussion. Vad ska vi egentligen göra för att få lite lugn och ro?
Idag har jag haft en härlig dag.
Jag begav mig ner till stan för att besöka nassarnas demonstration, som de menar syftar till att försvara det svenska folket. Jag upplevde dock inte mycket till försvar, då de skogstokiga och genomettriga små svinen attackerade alla ”svenskar” som stod och tittade på marschen.
Inte för att jag är särskilt förtjust i det som den autonoma vänstern brukar kalla ”militant antifascism”, men idag blev det ju en rejäl fest av alltihopa och det tackar man ju inte nej till!
Ju mer folk som bunkrades upp och skrek mot nassarna, desto mer röjj blev det. Polisen hade ingen koll, nassarna hade ingen koll, antifascisterna hade ingen koll, och det slutade i praktfiasko för nassarna och en allmänt trevlig situation.
Det som förundrar mig med antifascismen är att den tycks vara väldigt bra på att förlösa situationer som är bra mycket intressantare än antifascismen som sådan, i alla fall när kalaset sker mitt i city och inte i någon grådaskig förstad.
Jag kan verkligen inte fatta detta med del och helhet, identitet och annanhet.
Hegel skriver att en sak inte bara kan vara (det finns inget rent vara, alla saker innefattar också icke-vara, exempelvis en hand är inte bara en hand, den är också en icke-fot). Saken måste vara något. Detta gör att den med nödvändighet ständigt övergår i något annat. Detta kan ju nästan påminna om sunt förnuft. Men hoppet Hegel gör efter detta är för mig totalt obegripligt.
Resonemanget lyder: Då det som saken övergår i är exakt likadant som det som övergår i saken, så slår saken bara över i sig själv. Allt är alltså i grunden ett
Totalt genomknasigt i mina öron. Vad tycker ni?
Jag orkar inte med detta, jag vill ju bara
BADA.
Igår hade jag att göra med något så vidrigt som tvättäkta karriärister. Då pratar jag inte om människor inom vänstern som tar det bäst betalda jobbet dom kan få tag på (vem gör inte det?) utan jag pratar om människor som ytterst medvetet kuppar sig till makten i en organisation med en enda agenda – att främja sin karriär i samhällets toppskikt.
Fy fan vad det äcklar mig. Jag såg dem står där och orera om demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde. Alla visste att dom ljög, ändå fick dom prata, prata timme ut och timme in.
Det fick mig i alla fall att upptäcka en positiv sak hos mig själv. Jag må vara mycket dumt, men jag är fan ingen karriärist. Jag skulle inte kunna ta ett uppdrag där jag konsekvent valde att inte gå in i konfrontation bara för att jag var rädd för min karriär. Jag tänker inte någonstans att ett välbetalt jobb långt upp i någon byråkrati eller sossenämnd är lockande.
Jag brukar inte vara särskilt arg på karriärister då jag mycket mycket sällan har med dem att göra. Men att se mitt framför ögonen hur de tar över en organisation med en enda tanke, framtida pengaklirr, gör mig riktigt provocerad.
Det glädjer mig att saker och ting kommer att förändras mycket fort, mycket snart. Då kan de sitta där i sina fotöljer och gnissla tänder.
Idag känner jag mig allt annat än stark. Jag har blivit påmind om något jag har tänkt måttligt på de senaste åren.
Det är sjukt konstigt. Där sitter man omgiven av ting man tror att man är fullt bekant med. Man vet exakt sin plats i världen. Bänken man sitter på, väskan man har på ryggen, boken man har i sin hand och så vidare – alla dessa ting som utgjorde min omvärld tycktes för en sekund sedan vara en självklar värld.
Men för en sekund slår en tanke rot, och alla saker förändras till sina väsen, världen är har vänts upp och ned. Det är som att min fiende, som inte ens vet vem jag är, har lyckats pumpa in en annan mening i alla saker som omgav mig. Han har snott min värld bara genom att få mig att tänka på honom. Fy fan vad vidrigt.
Just nu lyssnar jag på Broder Daniel sataniskt fina låt When we were winning.
Jag minns när jag tog till mig låten för första gången, vintern 2005-2006. Låtraderna slog mig som en slägga i mellangärdet.
Där satt man med sina 22 pissår och var redan slagen, och undrade var segerkänslan tog vägen. För bara någon tid sen hade man ju marscherat fram på gatorna, som kungar, det var innan nederlaget. Det är så svårt att se, hur man faktiskt kunde ånga på sådär, och faktiskt vinna. Samhällets samlade ruttenhet stod emot en, men man gick framåt. Den tiden framstår som ett töcken, men jag minns. Det var på den tiden vi vann.
När jag tog till mig låten var den som skriven för mitt liv. Jag levde en så meningslös tillvaro man möjligtvis kunde leva. Mina vänner var deprimerade eller arbetslösa, världen behövde dem inte. Men vi var fortfarande så unga, hatiska och säkra på vad vi tyckte. Vi snackade, umgicks, började brinna hett igen, gjorde ett nytt försök. Plöstligt började saker hända igen.
Oh it’s in the air at night
There is a wind coming in
The days dying
Oh it’s so beautiful
There’s something happening somewhere
I take the bus into town
All I see is laughing
And we are winning
Ytterligare några år senare tänker jag tillbaks på en tid då vi gjorde uppror mot att förstelnas mot bakgrund av något förgånget. Nu är jag här igen, tittar på en romantiserad bild av en serie händelser. Jag kan inte låta denna bild definiera mig, men hur skall jag undslippa det? Jag kommer bara på en lösning.
Idag var jag och flyttstädade i min förra lägenhet. Det var lättare sagt än gjort. Hon som har lägenheten har nämligen kort meddelat att alla hennes möbler skulle slängas, men hon behagade inte göra det själv. Så jag och min forna kombo gick upp och ned för trapporna med tunga bord och hyllor och fyllde grovsoprummet till taket.
Jag var sjukt rädd för bastning. En liten detalj som ingen pratar om i samband med fler privatvärdar och bostadsrätter är att det blir mycket svårare att slänga grejer i grovsoprummet. Så fort man kastar en hylla så är någon spetsfundig typ där och skäller på att man sabbar allt och att grovsoprummet inte är till för sådana grejer. Detta blir ju inte minst en klassfråga då det snabbt visar sig vara de utan bil som hamnar i trubbel på grund av privatvärdarnas/bostadsrättsföreningarnas snikenhet.
Men som tur var så var en ”entrepenör” snabbt ute och plockade ut de grejer vi ställde i grovsoprummet och ställde i sitt källarförråd, det var ju finfina möbler, och vi unnade honom hans intjänade hacka då det bara minskade vår risk för bastning.
En så jävla sjuk bostadspolitik, att man ska behöva flänga som ett fån dag ut och dag in samtidigt som tiotusentals lägenheter står tomma.
Nåväl. Jag är ganska glad idag ändå.
Idag läste jag Flamman, som jag på sista tiden tyckt blivit en trevligare och trevligare tidning.
Men när jag kom till denna artikel, av Kalle Holmkvist, så baxnade jag. Först funderade jag på att skriva en insändare, men då jag antar att Kalle är en typisk mediaråtta som googlar sitt namn var dag så antar jag att han läst denna bloggpost inom kort.
Kalle börjar med att reflektera över ett SUF-klistermärke där det står Tjuvar! Detta är ett arbetarklassområde. Stjäl inte från era egna. Själv tycker jag att att klistermärket är bra som fan.
Visst, otillräckligt, då det andas en väldigt fyrkantig syn på arbetarklassen. Men som propaganda är det storartat – det pekar på ett faktiskt problem i klasskampen i allmänhet och förorten i synnerhet, att arbetare vänder sin frustration mot varandra. Man lever nära en fruktansvärd ravin, alltid nära att trilla i, och de som ramlar i den hamnar ofta i destruktiva beteenden. Det klistermärket pekar på är att klassmässig självdestruktivitet inte är att föredra nåongstans, när du inte ser nån annan utväg ut än inbrott och rån, ge dig då för fan inte på folk i samma situation – det finns folk som bättre förtjänar din ilska.
Kalle drar dock två andra fantastiska slutsatser av klistermärkets budskap:
1. Att SUF gillar stöld i allmänhet, bara det inte pågår i ens eget kvarter (vilket enligt Kalle bryter mot klassisk arbetarmoral, som frilansjournalist har han väl läst en och annan bok om ”den skötsamma arbetaren” och dragit slutsaten att denna dominerar lika mycket i verkligheten som i SAPs propaganda).
2. SUF är medelklassungdomar. Denna slutsats drar han på basis av att klistermärket satt uppe i ett medelklassområde.
Efter denna inledning kommer Kalle till sitt egentliga spörsmål: klass. Klistermärkesbetraktelsen var bara en inledning, för att visa att Kalle inte tänker i svartvita termer. Det fantastiska är hur motsägelsefull han på grund av detta drag blir. Han börjar artikeln med att prata om en medelklassvänster som enligt honom gapar om klass utan att veta vad det innebär, och avslutar sin artikel med att orera om vad arbetarklassen egentligen är (inte är det kommunalbyråkraternas barn i alla fall, säger frilansjournalisten).
Svagheterna med artikeln är huvudsakligen: 1) Kalle har en dubbelt så fyrkantig och verklighetsfrånvänd syn på klass än de han beskyller för att ha det (SUF Sthlm är för övrigt vad jag vet en av de mest proletära vänsterorganisationerna i Sthlm, vilket jag inte tror på grund av klistermärkesstudier utan på grund av att jag känner dem). 2) Kalle visar upp en stinkande skötsamhetsmoral som han tillskriver hela arbetarklassen av den enda anledning att han hyser den själv, och därur härleder han att alla som inte hyser denna moral knappast kan vara arbetare – logik någon?
Egentligen kan man ifrågasätta varför jag tar mig tid att känga politikerpajaser. Nåväl, gjort är gjort
————————————————————————
Trevligt i bloggdjungeln: Petter bashar liberaler, VSF-bloggen har tre bra uppdateringar och sist men inte minst redogör Autonoma kärnan för var rättvisa egentligen innebär.
Idealitet's Weblog 